Har din uppväxts påverkats av att du varit adopterad?
Jag anser att jag har haft en väldigt bra uppväxt i min adoptivfamilj, jag har inte påverkats negativt på något sätt. Jag har tre syskon och en rätt stor och härlig släkt!
Jag är väldigt tacksam över att bli adopterad eftersom det annars hade kunnat gå hur som helst för mig i Estland, mestadels negativa saker så som prostution, gatubarn med mera eftersom landet inte har haft det så bra ställt. Men det hade också kunnat gå bra för mig och jag hade kunnat ha ett normalt liv i Estland, JAG anser att det var bättre att jag kom till Sverige!
Här började mitt liv, som tur var jag där bara ett år.
Tartu barnhem (drivs fortfarande)
Här blev jag lämnad av min biologiska mor (Eha heter hon), jag var ca 6 månader när jag kom dit och fyra månader senare kom Eva (min mamma) och skulle skänka saker till barnhemmet och då blev det diskussion om att adoptera lilla mig.
Jag hade turen att bli adopterad så tidigt, lärde mig väldigt fort det svenska språket och har aldrig blivit mobbad för någonting. Mycket ligger nog i att jag är adopterad från de baltiska länderna så det är inte synligt att jag är adopterad, människor som är adopterade och är mörkhyade kan ha det betydligt svårare men det kan också gå superbra!
Vad ska man mer säga om sin uppväxt, jag har inte så mycket att säga eftersom allt har gått så otroligt bra för mig. Vi fortsätter med fråga två!
Hur mår man psykiskt i livet som adopterad?
Ja det beror på hur kompisar, människor runtom en ställer sig till att man kommer från ett annat land och också om man kom hit vid senare ålder så man inte kan språket då kan man må riktigt dåligt. Jag har aldrig mått dåligt över att vara adopterad, men jag har känt en oerhört stark längtan att få veta vilka mina biologiska familjemedlemmar och släktingar är och det var framför allt när jag i årskurs 7 & 9 hade en lite mindre livskris. Jag har alltid vetat att jag haft en äldre bror och visst har man tänkt på honom otroligt mycket, jag har inte vetat namnet eller någonting men jag har vetat att han finns därute någonstans i världen vilket har gjort mig stark i svåra stunder. Jag har känt en fruktansvärd stor ensamhet och en stor rädsla i livet, en rädsla av att kanske aldrig hitta någon i min estniska familj eller inte ens någon estnisk släkting. Två av mina bröder här i Sverige är adopterade från Sri Lanka och dom är biologiska syskon och det har gjort att man känt en sån oerhörd ensamhet, att inte ha någon som är av ens eget "kött och blod". Jag har också inbillat mig (eller så kanske det är så) att om man är riktiga syskon så förstår man varandra bättre och man får också en gemenskap som är oerhört viktig att ta vara på. Sen har jag alltid önskat mig en äldre syster som kan förstå mig (tjejer emellan) och då har jag blivit väldigt avundjsuk på att mina bröder har haft varann, men nu har jag äntligen en underbar syster som jag ska ta vara på och jag hoppas att vi förblir bästa vänner!
